Det kommer aldrig att vara löjligt

Min sista semestervecka är påbörjad, en "semester" som sträckte sig från slutet av maj till detta datum och ännu lite till. Det känns som evigheter sedan jag gick från jobbet. Jag som rös när första augusti var kommen för att juli redan var över, och nu är snart augusti slut också. Men inte ännu.

Jag sitter fyra våningar upp med havsutsikt för närvarande. Solen har lyst hela dagen och jag har låtit brisen - den svaga, knappt kännbara - svepa in över balkongen och uppför de bara benen. Jag har lyssnat på två avsnitt av bästa Tvillingpodden, känt den där värmen eskalera i hela kroppen när strålarna lyste på mitt ansikte, promenerat i fyrtio minuter i träningslinne med värmen som fortsatte att virvla runt inuti mig.

Slutet på augusti och man är klädd i klänning. Slutet på augusti här i Kalix och solen skiner och man har en tom lägenhet att husera i för att ägarna är bortresta. Cannes. Förstå hur underbart. Deras semester har bara börjat, och på det allra bästa sättet; först ett barnbarn (min bonusmammas) och så denna efterlängtade resa. Vilken svårslagen sommar det har varit, på många sätt...

Men så tänker jag på förra sommaren, och sommaren dessförinnan, och för fem år sedan när jag precis träffat Johan och inlett ett förhållande med honom. Det är också svårslaget. Somrar med mina nära och kära har en tendens till att vara det. Världen ligger för ens fötter, åtminstone känns det så. Man äter gott, myser, njuter, upplever saker, låter ögonen vila på midnattssolen borta vid horisonten.

Man kurar ihop sig under en filt och läser en bok, dricker te och regnet strilar ner över fönsterrutorna och tar de många varma graderna med sig när de faller. Man läser kanske en bok man skrivit år 2008, tryckt i slutet av 2010, och skrattar för att man tänker att herregud det här kommer svida i pinsamhetsavdelningen.

Men jag höll den mellan mina fingrar, bläddrade framåt medan ögonen for mellan raderna. Och jag skämdes inte ett dugg. Visst, den var hopplöst gammalmodig på sina ställen; men jag skämdes inte. Vet ni vad som lyste igenom, mer än allt annat? Min oerhörda glädje för att skriva och konstruera ännu en mening. Herregud vad jag skrev, skrev med hela mitt hjärta. Jag KAN ju skriva! Det såg jag ju!

Jag älskar att skriva, att skapa, att drömma, att konstruera ännu en mening. Jag kände det, jag såg det, jag läste det. I varje ord, varje mening.

Jag kommer aldrig mer att kalla någonting jag skriver för löjligt. Det är inte löjligt, inte ens för sex år sedan. Det är kärlek. Och kärlek kan aldrig vara löjligt.

#böcker #författare #semester #kärlek #skriva #inspiration