Fredagsläsning (på en söndag)

Jennie Wikström
28 aug. 2016
2 min läsning

Allt låter bättre på engelska.

Efter att ha suttit tolv timmar i sträck med åbäket tog jag ett stycke och omvandlade det till engelska, fläskade upp det här och glömde bort det. Gick tillbaka idag och insåg att jag kan lika gärna publicera det, så blir det kvar. När världsförstörelsen lägger sina slemmiga nävar över mina omsorgsfullt skrivna sidor finns några rader kvar här och där. Om hundra år när jag är död sedan länge och mina böcker lästs och älskat av miljoner människor - varför inte tänka stort - kan de gå tillbaka i arkiven, om det ens finns Windows och iMac om hundra år, och hitta ett stycke, första gången jag skrev det, innan korrekturläsare och redaktörer och förstå-sig-påare ändrade det för att lättare tillfredsställa den stora massan.

Min högsta önskan är inte att tillfredsställa den stora massan, eller kritiker, eller vinna Nobelpris eller sitta i soffan hos Malou. Min önskan är att min bok och mina böcker blir lästa och omlästa av folk som får knip i hjärtat och en tanke av bitterljuv lycka och hur ungdomlig kärlek kan riva och slita och inge falsk trygghet och kanske, kanske en känsla av att inte ta omvärlden för givet när man läst färdigt. Om en enda människa älskar det jag skriver har jag lyckats.

Så enkel är jag. Så svår är jag, för det är ändå ganska diffust, hur vet man, hur jämför man? Kärlek kan man inte styra över, man kan inte välja vem eller vad eller när man ska förälska sig, inte heller vilken omfattning det får eller blir till. Men om det finns en enda sådan människa där ute, som upplever samma sak som jag efter att sista sidan är färdigläst. Då har jag lyckats.

Jennie

Silversvärdsskeletten / the Silversword secret 2016

“Open your eyes.” He begged her now, his words as hard and hoarse as the storm. “You’ve got to open them, Jasmine; you’ve got to open them up.” He shoved the hair away from her dirty, muddy face, away from the lower lip, bloody after being ripped open by her teeth. “I need to know that you’re safe.” “I know where they are”, she mumbled. “The horses, they…” “So look at me and tell me.” His face was hard, and beautiful, a warriors face after battle. She closed her green eyes because of that, rode at the waves of gratitude. He was here, he was hers. He was salvation. ”I’ve got you”, he whispered through the wetness and the mist and the throbbing pain. “I’ve got you.”