Den sista punkten

En krigare checkar ut från vardagen en stund. Förskolebacillerna har anfallit. Kronologin är klar, alla tjugo kapitel. Nu gäller det bara att nysta ihop dem på ett bra sätt, skriva dit de sista kapitlen. Korrekturläsa, gå igenom sida för sida med någon som kan och vet. Skriva ut alla dessa sidor, läsa dem i bokversion. Sen. Sen börjar det. Jag vägrar säga att sen är det slut, alla tusentals timmar jag suttit med boken, från det att idén ploppade upp i skallen (eller fanns rakt framför mig) tills den sista punkten.

Den sista punkten gör att det kittlar i magen.

Det är inte över. Det är nu det börjar. Den sista punkten är början. Jag ska bara vila lite först, dricka te och knapra ingefära och ta det lugnt. Jag känner min kropp. Jag blir förkyld på tre dagar, jag är förkyld i tre dagar, det försvinner i tre dagar. Detta rivet i halsen som gör att man halvt vill spy och halvt harkla sig en gång i sekunden håller på i 12 timmar och det fick jag nu under eftermiddagen, alltså slipper jag förhoppningsvis det när jag vaknar upp i morgon bitti.

Hoppas på att jobba då. Vi får se. Nu ska jag sätta mig och skriva, medan den febernedsättande tabletten mojsar in sig i systemet. Inte röra mig ifrån soffan det närmaste taget. Det är så nära nu så jag vill gråta. Snart är boken jävlar i mig klar, en gång för alla (sen sätter jag stopp och börjar om med en ny, eh... del två), eller snör på mig vandringskängorna och den stora ryggsäcken och antecknar i mitt nya anteckningsblock allt som ska in i romanen om kvinnan som åkte till Australien för kärleken i början av nittonhundratalet.

Och fortsätter på de andra halvdussin romanerna jag har påbörjat, som jag gärna ser blir klara. Men det är i framtiden. Just nu fokuserar jag bara på Johannes och Jasmine.

Den sista punkten. Tänk vilken grej.

Kram!