Gamla tanter och stundande avfärd

Jennie
1 okt. 2016
2 min läsning

Jag sade ju att jag känner min kropp väl, och vet att förkylningens värsta tolv timmar är när det river i halsen. Hatar det. Det är alltid tolv timmar för mig, precis som jag skrev. Förutom den här gången. Det var ingen förkylning. Det var stämbandskatarr, så de tolv timmarna drog ut på tiden med sitt enerverande riv och torrhet innan jag fattade varför. Så igår stannade jag hemma från jobbet och satt eller låg i soffan hela dagen, skrev några sidor, ändrade några stycken, åt soppa för halsen och tampades med högt blodsocker. Gick igenom mina inspirationslistor på Pinterest (jag ska visa någon dag, hur det går till att skriva min bok) och säkerhetskopierade alltsammans.

Johan skickade en Pokémap för Upplands Väsby vilken renderade en runda runt kvarteret med onda njurar och feberstänk i ögonen. Solen sken och luften var hög och klar, blåsten desto mer nyckfull. Skönt att komma ut. Johan ringde lite senare och jag fick knappt fram ett ord, så han skrattade bara och vi bestämde att det kanske är lika bra att lägga på. Bara att jag skulle säga hejdå först. Det gör man ju, innan man lägger på. Det går inte att bara sluta prata och trycka på stopp, för då fattar man ju ingenting.

Han: Puss och hej.

Jag: Grgnu...eee...ååå.

Han: Säg det där igen.

Jag: Hhhh....grgy...å.

Han: Hahahahahaha.

Jag: Hhhheee..III.DCHÅÅÅ. HH...II...DÅ.

Och så skrattade jag tills han hade lagt på. Jag kunde inte andas när jag pratade, och inte prata när jag andades. Som en gammal tant som rökt femton cigaretter på raken och svept två flaskor whisky. Jag hade inte rökt femton cigaretter, jag hade rökt femtioåtta, på den nivån alltså. Herregud. Hoppas på snabb förbättring.

En glad liten grej som startar fjärilsuppror i min mage - nästa månad åker vi till Nya Zeeland. Alltså! Så mycket kvar att fixa, men ändå så njuter jag av det. Jag kan inte fatta att det snart är dags. Lilla Jennie. Vilket äventyr!

Kram. ♥