När man stirrat på samma stycke text i en timme, missat en Snorlax med en minut, fortfarande har feber (mainly due för att jag har pratat och pratat och tjattrat hela helgen trots att jag inte får fram höga eller låga toner). Kan inte vila. Har nytt jobb. Kan inte tillrättavisa barnen när jag inte får fram halva namnet. "Mitt" barn var jätteledsen igår när jag var borta. Fan. Fan. 😭 Måste vila. Måste tjäna pengar till resan. Måste sluta ha så höga krav, även om de är metervis lägre nu än i vintras när jag var odödlig. Skulle skriva ett jobbigt stycke om kärlek som river i min bok, slutade med att hon blubbade ur sig att hon älskar honom. Wtf Jasmine no. Det blev ju som det blev med det sen, en halv sida efter, men ändå. Varför sade hon det? Nu kan jag inte radera det för det passar så bra in i historien precis där det nu står. Jag älskar dig. Hon vet att det är döden och ändå var hon tvungen säga det. Åh... Så går det när man är ledsen själv och vill att någonting här i världen ska vara genuint och lyckligt på riktigt. Bestående. Nå, det får stå där tills vidare. För en stund kan den korta meningen ljusa upp mörkret för dem båda innan de förgör varandra totalt. Men det är en annan hist... kapitel. //Jennie 18:37 🌸
Kommentarer