Den stora resan börjar nu
Inför vår resa... Egentligen kanske jag skulle börja med den biten, vart vi ska någonstans, istället för att börja någonstans mitt i så att ingen förstår vad jag pratar om. Vi har bestämt oss för att åka till Australien och Nya Zealand efter fem år av prat, drömmar, inspirationsrundor till Pinterest, Google och otaliga resebloggar; fem år av försök till sparande, en krona här och en krona där.
Johan är trettio år fyllda och är således inne på sitt sista år som kandidat till WHV - Working Holiday Visum. När han fyller trettioett i juni är det hejdå till att resa iväg och jobba i det stora landet i öster, så avresan måste ske innan. Vi har även precis blivit av med vår andrahandsbostad till följd av ägarbyte, och jag har mer och mer dragit mig undan storstadspulsen.
I tre år har vi bott i en stad ingen av oss ämnade göra från början, tre och ett halvt år som bara skulle varit fyra månader. Men Johan fick fast jobb när de fyra månaderna var slut och det var bara att tacka och ta emot. Jag arbetade inne i stan de första två, trots att vi bodde i en lugn förort vi båda tyckte bra om; och om inte pendlingstiden tog död på min lust för storstadspuls gjorde definitivt storstadspulsen själv det.
Jag sökte mig utåt, från bokförlagets sex månaders vikariat som utlandsförsäljande redaktör, tillbaka till förorten vi bodde i, och där jobbade jag som barnskötare och lärarassistent - världens roligaste och mest givande jobb, men drömmen om att fortsätta skriva och att äntligen åka och resa trängde sig på allt mer.
Jag hittade ingen tid att skriva när jag jobbade heltid. Jag hade ingen lust heller. Den fanns inte. För en som har skrivit varje dag sedan hon kunde hålla i en penna till att det gick veckor och månader utan att jag ens öppnade ett Word-dokument... Då är det någonting som inte stämmer. Stressen gnagde mig i hälarna, prestationsångesten sänkte sig över mig och jag fick inte längre någonting gjort. Mitt tålamod sträckte sig över två minuter och sedan vandrade tankarna iväg.
Jag kunde inte slappna av. Jag hade ingen ro i kroppen. Den där prestationsångesten lade sig som en matta över allting jag gjorde. Jag tog på mig ökat ansvar på jobbet istället för att tacka nej och föra det vidare till andra, kapabla kollegor. Jag lyssnade inte på kroppen, hörde inte varningssignalerna.
Förrän det var för sent.
Men det är en annan historia. Vi åker på denna resa för att vi för första gången på tre och ett halvt år gör någonting som vi själva vill, som vi har valt. Vi väljer nästa steg helt enligt våra egna önskningar och viljor. Och det känns så fantastiskt skönt. Han och jag har alltid varit starka i oss själva, i vår relation, och att få göra en sådan här stor och omfattande och lång resa tillsammans är någonting vi kommer minnas för resten av våra liv.
Jag kan knappt bärga mig efter att få börja. Han och jag. Från söder till norr. Varsin ryggsäck, varsin packning, svett, ledvärk och blåsor och en hel del skratt och tårar. Myror, mygg, farliga djur, kajakpaddling, vandringsleder, Rottnest Island, Nya Zealands sydpunkt, vandrarhem, lianer, djungel, djur som inte finns någon annanstans. Fotografier, minnen. Den vackraste mannen i hela världen.
Den stora resan börjar nu. Vår största resa hittills. <3
