Bättre lycka nästa gång
Jag tänkte på boken hela dagen. Under vilan, där jag satt emot väggen med två barn nära intill och strök dem över ryggen samtidigt som jag blundade. Jag såg Västernäs framför mig, jag såg Jasmine och Johannes och deras gormande. Jag tänkte på det som blev fel i texten, hur jag skulle gå tillbaka och ändra det när jag kom hem.
Men jag orkade inte det idag. Jag slutade lite tidigare, gick till centrum och köpte en ny Silicea-burk och provade för stora löparskor som gav mig värk i hålfoten efter bara en halv minut. Jag promenerade hem, stannade till på ICA och deras rabatterade varor, kläckte ett 5K-ägg och det var en fucking Drowzee. Vad som helst hade varit bättre.
Såg Squirtle och Bulbasaur på kartan medan jag stod i kön. När kön upphört och varorna var betalda försvann de. Jag har letat efter Bulbasaur i tre månader och inte hittat honom någonstans, världens mest ovanliga Pokemon tydligen.. I alla fall för mig, Johan har hittat ett dussin och jag har inte ens sett skuggan av dem! Blev så glad när han slutligen kläcktes ur ett vanligt ägg att jag hoppade högt och killen bakom mig tog en omväg och ilade snabbt genom gångtunneln på bekvämt avstånd från dåren som ropade YES JA FY FAN HURRA.
Kom hem, lagade mat, pratade med mamma.
Satte mig vid datorn, öppnade kapitel nio och tio. Bara tittade på dem. Orkade inte ändra. Orkade inte fixa. Såg vad som måste fixas, men orkade inte. Jag skulle behöva jobba halvtid för att ha kraft och ork och tid att sätta mig ner med boken på riktigt varje dag, inte bara en timme här eller där under vardagarna, men jag måste tjäna pengar till resan så det får vara som det är, jag får skriva när jag kan.
Min utbrändhet/stressrelaterade breakdown bränner fortfarande genom mitt arbetsliv, lämnar mig trött och koncentrationslös när jag kommer hem. Men jag kämpar vidare och framåt, jag trivs så bra bland mina barn och det är världens skönaste stämning där. Ingen prestige. Ingen stress. Där kan jag bara vara. Återhämta mig samtidigt som jag drar in de sista lönerna inför vår största resa hittills.
Skrev i alla fall detta:
"Hon och Helene hade pratat i över en timme. Några av hålen Johannes lämnat öppna under gårdagen hade fyllts i, men samtidigt var många frågor fortfarande obesvarade. Helene var ingen infödd Silversvärd, ingenting mer än en säsongsanställd med näsa för skvaller och ett öra som hörde allt det som inte blev sagt. Hon visste inte allt. Det var orättvist att låtsas som att hon gjorde det."
Och nu stängde jag ner det. Bättre lycka nästa gång.
Imorgon ska vi och skaffa internationellt körkort. Kort dag på jobbet.
Bättre lycka nästa gång.
// Kram, Jennie
