In light and darkness
Efter onsdagens möte med chefen fick jag vrålont i huvudet när jag kom hem. Spänningen som släppte när all stress och ångest rann av mig. Efter torsdagens arbete kände jag mig så tacksam så jag ville gråta för hur mycket ork och energi jag hade, jag kände mig sugen på att springa, träna, göra yoga. Yoga gjorde jag, och några armhävningar och vadpress med min egen vikt i en och en halv minut utan stopp, så jag höll på att krevera dagen efter (seriöst...) över hur det brände och sved, haha.
Jag önskar att jag farit ut på den där rundan också för på fredag blev jag DUNDERFÖRKYLD. Liksom hej kroppen är det så du tackar mig? Men samtidigt vet jag att det är det. Det är så det blir när man slappnar av efter en lång, stressig period. Så det var bara att tacka och ta emot och lägga sig i soffan hela helgen. Igår var jag så mosig i huvudet av feber så det kändes som att jag var salongsberusad.
Det gör fysiskt ont att sitta vid vår dator, det svider i ögonen och jag nyser av att det svider, vilket gör att datorsittande gör ont i näsan av alla nysningar.
Jag var ute och gå idag, två gånger. Tog mig två kilometer totalt och jag fick stanna var hundrade meter för att det gjorde så ont, typ håll, fast i njurarna. Får alltid så när jag har feber. Hög sänka? Njurarna som anstränger sig för mycket? Så nu ska jag stänga av för idag. Inget jobb på ett par dagar i alla fall. Inget skrivande, blergh...
Men flyttbil är bokad.
Internationella körkort beställda.
Friobags är beställda. Tre bauta. Hej(då) tusen kronor...
Ryggsäckar och ryggsäcksfodral är på plats. Haglöfs och Osprey. Recension kommer när vi använt dem ett tag.
Boende första två nätterna är klart, likaså hyrbil. KÖRA BIL I NYA ZEELAND. Om 22 DAGAR sitter vi i en hyrbil på Nya Zeeland?!?!?!?! Som att det inte kittlar nog mycket i magen redan.
Sidenlakan ska beställas.
Insulin och diabetesgrejer hämtas ut, årliga tester tas.
Besök på vårdcentralen för att skriva ut alla tänkbara mediciner en liten Jennie och en stor frisk vanligtvis Johan behöver ha med sig. Lika bra att stoppa ner hela Apoteket i en påse när jag lika är igång för det blir mycket. Alltid redo och allt det där, från tiden i scouterna. Speciellt med min mage. Vill ni ha hela listan? Då får jag sitta här till imorgon.
Microfiberhanddukar. Extra skosnören. Nya skor står i hallen. De skönaste jag någonsin ägt. Lysande rosa också. Milford Sound någon? På riktigt, händer det mig?
DET ÄR SÅ NÄRA NU. Om en vecka (!!!) går flyttlasset. För gott? För dessa tre och ett halvt år i alla fall. Hejdå Stockholm. Om 20 dagar går flyget. Hejdå Sverige. Jag dör lilla bautadöden här. Vi stannar till i Kina. KINA.
Kinesiska muren, sushi, te. Kläder och skor som passar en pygmé som jag. Kinesiska muren åh herre.
Som man kanske kan ana är jag jättenervös. Det verkar så i alla fall. Men nej, jag är bara jätteförkyld med ont i njurarna och med feberstänk i ögonen och nysning efter nysning och en enorm kastrull korvsoppa ute på balkongen (den rymdes inte i kylskåpet).
Jag känner mig rätt lugn för jag har varit rätt lugn sedan onsdags. Det känns så bra i kroppen, ja minus den vanvettiga mansförkylningen då. Flunsan. En dag i taget och börja städa lite smått. Om en vecka kör vi.
Då kör vi.
Och jag är inte sönderstressad av stress. Jag vet inte hur längesen det är jag kände så här. Eller snarare, hur länge sedan det är jag inte kände mig stressad. Det är liksom tomt. Fullt av annat. Men ingen stress, inte hur mycket jag än letar. Tänk att det verkligen kunde vara så enkelt... Att lyssna på sig själv och kroppen svarade direkt. Jag ska alltid lyssna - eller försöka lyssna - på dig kroppen hädanefter. För min egen skull.
// Kram Jennie
