Jag är min viktigaste investering
Igår gjorde jag någonting jag inte gjort på länge, inte på riktigt. Jag bokade ett möte med den nya, tillfälliga chefen. Ja, när har jag någonsin gjort det tidigare? Men det handlar inte om det. Jag gick dit, lätt i sinnet, och kom därifrån ännu lättare. Jag prioriterade mig själv för första gången på jag vet inte hur länge - alltså för länge. Vet ni vad jag gjorde?
Jag gick ner i arbetstid, på eget bevåg, efter att ha levt i över ett år med svajiga blodsockerkurvor till följd av stressig arbetssituation och stressrelaterad utbrändhet.
När jag gick från jobbet idag gjorde jag det strax efter klockan tre. TRE! 15:00! Solen lyste. Gatorna var nästan tomma. Jag kom hem och det första jag gjorde var inte att lägga mig i ett mörkt rum med värmekudden och avslappningsmusiken för att komma ner i varv och få hjärnan att sluta mala om dagens alla händelser. Jag handlade. Jag gick en längre runda än jag brukar bara för att det var så krispigt i luften och jag var pigg och solen lyste.
Jag packade upp varorna, tog ut köttfärsen ur frysen och slog igång musiken, dunka-dunka och trallvänligt. Började städa. Städade badrummet skinande blankt med citronsåpa och Klorin, så noga att till och med farmor hade varit nöjd om hon sett det, och sedan fortsatte jag in i köket med dammtrasan och såpan.
Tänk att ha energi när man kommer hem från jobbet. Till ens fritidsaktiviteter, ens intressen. Skrivandet, att kunna sitta ner i flera timmar om jag vill. Krama Johan med någorlunda energi och ork och inte bara mysa upp sig direkt i hans famn klockan halv nio och vara färdigt sovtrött.
Jag hade inte bara energi när jag kom hem, jag hade ork och lust att göra saker också - städa och träna till exempel. Nu är klockan fem och mina fingerspetsar har fått russinhud, armarna värker och blodsockret är på gränsen till att hamna på den för låga sidan. Visst är jag trött, men... Inte så trött som jag brukar vara, helt slutkörd med blodsockret på extremhöga nivåer istället på normala.
Och jag sitter här med lätta axlar. Jag sade ifrån. Jag gjorde någonting för min egen skull, inte för någon annan. Varje krona räknas inför vår resa och min avdelningschef ser ju helst att jag jobbar åtta timmar om dagen eftersom att alla andra gör det, men jag sade ifrån. Jag tänkte på mig själv, vad jag vill, vad jag orkar. Jag gick ner i arbetstid
Jag har jobbat 80 % i en dag och jag är redan så tacksam. Det här var det bästa jag kunde göra för mig själv. Den bästa presenten jag kunde ge den, förutom de nya löparskorna som kom i brevlådan i tisdags.
Jag vet inte hur det blir sen. Jag tänker inte på det. Jag tänker på nuet. Idag. Hur glad jag är att jag äntligen lyssnade på mig själv istället på för alla andra, så som man alltid gör och alltid har gjort. Jag tänker inte på att jag antagligen borde ha sagt ifrån redan på förra arbetet, eller i början av detta, tänkte väl mest på att om alla andra orkar så gör väl jag det också... Men nej, det gör jag inte och jag är skitglad över att jag fattade det till slut. Pensionen och framtida arbetsgivare får anse vad de vill, man måste ju leva dit också och inte bara finnas till, inte minst när man redan slåss för sitt liv varje dag med diabetes.
Jag må jobba 80 % från och med nu, men jag ger alltid 100 % i mitt arbete - och jag älskar det jag gör, varje dag. Det har jag alltid gjort. Jag gör det jag ska och jag gör det bra, oavsett hur lång tid jag är där. Detta var en investering för min kropp och själ och min diabetes och min nutid och min framtid.
Och det känns som att tio kilo ångest har lättat från axlarna.
// Kram Jennie, med spänningshuvudvärk (inte så konstigt efter detta kanske...) :-)
