The start of something new
Det här är ett test. Någonting jag provar på, att göra och välja helt själv hur min blogg ska se ut. Det är fortfarande nytt, alltsammans, och den gamla historiken är inte importerad. Det var en idé jag fick när jag såg annonsen, den sponsrade annonsen med "Gör din egen hemsida".
En idé att ta språnget, att prova, göra den till min egen, alltifrån färgval till bilder, vartenda knapptryck är ett val utifrån mina preferenser. Det har jag velat länge. Jag bryr mig inte om kända portaler, om rätt smink och kläder och glänsande hår och vad man ska skriva och inte, jag bryr mig inte om hur många besökare jag får eller att allting är så utseendefixerat och att man ska "vara" någon, att man ska synas.
Jag är redan någon. Jag är den bästa jag kan vara (även om det så klart alltid finns rum för förbättringar och förfiningar). Att synas gör jag om jag går ut på stan. Jag syns i min älskade sambos ögon, i hans leende när han får syn på mig trots att vi är inne på vårt sjätte år tillsammans. Han ser mig genom allt. Hur jag än ser ut, vad jag än har på mig. Han ser genom det. Han ser mig.
Jag syns för min familj, som ringer ibland bara för att ringa, bara för att kolla läget. Jag syns för mina vänner, de allra bästa som finns. De flesta skulle nog säga att jag är ganska söt. Att jag är helvetes charmig och socialt begåvad på gränsen till snygg om jag anstränger mig.
Själv ser jag en sandblond, brunögd tjej med stänk av mossgrönt (i ögonen, alltså, inte i håret) när jag tittar mig i spegeln. Ganska liten och tjurig när det behövs, med små fötter och händer och kraft under fötterna och fingertopparna. En tjej som älskar att vara utomhus, inte nödvändigtvis på barer eller pubar men i skogen, vid husväggen, på gräsmattan, i hammocken, i solstolen eller på vandring någonstans högt eller lågt. I havet, i sjön, på stranden, med kameran eller anteckningsblocket eller inspirationshäftet i händerna. Sol, vind, skog, vatten. Mina element.
Jag är ganska lugn av mig, mer introvert än utåtriktad men inte riktigt någon av dem ändå, tankar ny energi av en löptur i skogen eller av en riktigt tjock, härlig bok under en pläd - eller en kopp te eller ett vinglas med min mamma eller mina vänner. Jag hade den ofantliga superturen att hitta en människa som är precis likadan, om man ska vara sådan (jag är sådan) en människa som jag visste sedan första stunden höll i den andra delen av min själ.
Jag lyssnar hellre på keltisk musik än på radioplågor. Jag har alltid gått min egen väg, vänder mig bort från de flesta grupptryck och åsikter man "ska" besitta bara för att det är så. Det behöver inte alls vara så, anser jag. Jag skriver böcker och jag läser böcker hellre än magasin. Det är det BÄSTA jag vet. Jag skrattar, jag gråter, jag lever, njuter, våndas, precis som alla andra. Och förbereder mig inför vår drömresa i mitten på november. Det är dags nu. Dags att lyssna på hjärtat och magen. På sig själv. På oss.
Det är dags nu.
Välkommen hit. /Jennie
