Och drömmen blev verklighet
Jag har läst, älskat och njutit av en bra bok från det att jag var fem år gammal. Jag pratar inte om bilderböcker och böcker med några ord per sida, utan riktiga böcker. När jag knäckte läskoden lossnade det så fullständigt att jag slukade allt. När jag var åtta år läste jag Kitty och Vi Fem i ett rasande tempo.
När jag var nio läste jag Under Månens Skära, en tegelsten av Barbara Bickmore, och Sagan om Ringen. Jag läste sju Klara-böcker på en ledig höstlovsdag samma år. Det tog drygt en timme, lite till, att påbörja och läsa ut en. Stallkompisar, Fullblod; jag läste allt som fanns att få tag i som innehöll hästar eller som mamma rekommenderade (de som hon inte riktigt rekommenderade till en tjej på nio år läste jag i och för sig också). Jag var elva eller tolv år gammal när jag skrev min första riktiga bok. En berättelse som var mer än trettio sidor lång. Jag minns inte exakt hur lång den var, men det gick åt en himla massa papper när vi skrev ut den och jag visade upp den för mina klasskompisar.
Den var hemsk, nu i efterhand - ungefär åttio sidor av vedervärdigt lillgammalt skrivande blandat med den fantasi som bodde inuti en tolvåring från skogarna med bara hästar i huvudet. Men jag älskade det, varje bokstav, varje mening, varje intrig, diskussion, varje ny idé.
Det tog två månader att skriva den, och när den var klar och hälften av mina klasskompisar läst och lovordat den (tur att man och dem inte visste bättre), skickade jag via pappas adress ett mail till Br. Wahlströms, förlaget som publicerat Klara-böckerna, och berättade om min bok. De bad mig återkomma när jag fyllt arton, sex år senare, med ett utkast. Jag blev sååå besviken, så jag skrev ännu ett mail, denna gång till självaste till Pia Hagmar, hon som gjort böckerna, och jag glömmer aldrig när pappa ropade dit mig och sade att hon hade svarat.
Hon, min ultimata bokskrivaridol.
Sporrad av det positiva mailet om att följa min dröm och fortsätta skriva gjorde jag en ny bok, en fortsättning, med brinnande fingertoppar och glödande pannben. Skrev ut den, lät mina klasskompisar kivas om vem som skulle läsa först. Medan de läste den gick jag hem och skrev en till. Del tre. Herregud, så jag skrev. När den fjärde boken nästan var klar - det här var på våren i sexan - så kraschade min dator och gick inte att återställa. Boken var borta. Den avslutande delen.
Den krypande känslan av panik tog sig upp i strupen. Nej. Nej. Nej. Fyra månaders slit; för så länge tog det, den avslutande delen, och allting borta. Jag hade inte sparat den på någon kassett, varför vet jag inte. Det hade jag gjort med dem andra.
Det blev ingen fjärde bok.
Men det blev annat, och andra, nya böcker. Jag utvecklades, utvecklas fortfarande varje dag och för varje gång jag skriver, till och med ett sådant här inlägg. Mitt senaste bokprojekt har jag hållit på med sedan försommaren 2008. Fastän bara stommen av det jag skrev då finns kvar i de femhundra sidorna är historien fortfarande densamma, personerna är fortfarande samma, bara att jag har utvecklat dem också, lagt till nya dimensioner.
Och jag har fler historier på gång. Fler med många, många sidor. En av dem handlar om Australien, och jag påbörjade den när jag var tolv eller tretton - jag fyllde ett helt anteckningsblock innan jag renskrev den på datorn. Den ska jag ha i huvudet när vi åker, tillsammans med ett mindre, men ändå dugligt inspirationsblock. Jag ska skriva, anteckna, minnas, njuta, leva; och när jag kommer hem, sätta mig och konstruera ihop den bok jag måste ha varit där för att färdigställa.
PS. När jag var tjugo år gammal började jag arbeta på ett bokförlag i Stockholm som utlandsförsäljande redaktör, ett riktigt, riktigt drömjobb. Gissa vilka böcker jag sålde, fortfarande efter så många år sedan publiceringsdatum. Gissa om jag ibland åt lunch tillsammans med personen som åtta år tidigare svarat och refuserat mitt mail. Och gissa vem jag slutligen träffade en helt vanlig tisdag vid kaffe- och teautomaten...? Jo, Pia Hagmar.
