Ett hjärtslag bort

Inatt hade jag en väldigt annorlunda och färgstark dröm, så jag tänkte att jag måste skriva ner den inför framtida minnesanteckningar. Drömmar har ju en tendens till att flyta bort från det att man slår upp ögonen, så jag satte mig här direkt efter frukosten.

Det var en bloggerska som skulle gifta sig. Den här bloggen finns på riktigt, jag har läst ett inlägg här och där men följer den inte. Varför är de huvudföremål för min dröm då kan man undra... Men så här börjar det:

Jag är ute i en park när min telefon börjar pipa. Det är Swish som talar om att jag har en hel rad av inbetalningar: åttio kronor här, trehundrafyrtioåtta kronor där, från olika personer. Summan är snart uppe i 3.200 kronor.

De som betalat mig tror att de betalade David Hellenius, för han är utnämnd till toast master under detta bröllop. Det gjorde dem tydligen inte, så när bruden får reda på det bjuder hon mig till en slags fest. För att ta reda på om jag har fått alla pengar... Men jag tiger, jag säger ingenting, spelar en älskvärd gäst. Jag ska ju till Australien. Samvetskval finns inte, tänk den som slapp lida av det inför något sådant här!

Och den här mannen hon ska gifta sig med, låt mig säga det som att han har ett utseende som gör fysiskt ont. Ett utseende man inte glömmer, Johans färger och längd och muskler. En fullpoängare i genpoolen för att uttrycka det milt. Och han är där.

Han pratar med mig och närmar sig mig med allt det där fullpoängaraktiga, han har till och med parfym, och när jag inser vart hans händer är på väg... Inte någonstans oheligt, han är ju faktiskt nästan gift, men till min telefon. Då går jag därifrån fastän hans ögon bränner och de andra ropar att de ska ha tillbaka sina pengar.

Dagen efter är summan uppe i 25.000. Girig, någon? Och jag är fortfarande kvar i byggnaden. Så vi pratar ännu mer. Han är ledsen för att han först inte visste vem jag var när jag tydligen läst hans blivande frus blogg, och han fyrar av sin totala charmoffensiv vilket gör att jag smälter till en hjälplös liten hög.

Och de gifter sig. Jag blir meddragen till Friday's med flera finklädda bröllopsgäster och jag betalar 460 kronor i inträde när de andra smiter under räcket - en av dem som jobbar vill ha tillbaka sina pengar. Då drar jag henne i håret; jag sliter och drar som en äkta lågstadietjej och ropar på säkerhetsvakten. Sedan går jag argt därifrån, med alla mina ägodelar - väskor, skor, kläder, för det finns ingenting kvar för mig här.

När jag sätter mig på bänken utanför puben men innanför ytterdörrarna och byter till mina remsandaler så går han förbi - han som precis gift sig. Och så stannar han precis framför mig. Står där länge. Jag tror att han ska böna och be eller kräva eller skrika efter pengarna, vråla att jag ska ge dem till hans fru, men det gör han inte, han bara står där. Lider. Jag vet att han lider, men jag kan inte se på honom.

"Jag är ledsen", säger jag till mina skor, och det gör ont.

"Jag vill vara med dig", säger han häftigt, grumligt, och skyndar därifrån. "Vänta", säger jag, ser efter honom. "Jag vill..." Men dörrarna stängs. Han är borta. Jag sitter kvar med ont i bröstet, vaknar med ont i bröstet.

Jag har ont för att på något sätt symboliserade den mannen Johan, och Johan kan jag inte vara med, det fysiska avståndet på hundra mil är omänskligt svårt att ta sig förbi.

Jag vill vara med dig.

Det jag och Johan säger när saknaden är extra stor och när dagarna går långsamt. Jag vill vara med dig, fast det inte går. Jag vill vara med dig fast jag precis har gift mig, fast vi befinner oss många mil ifrån varandra. Det är samma sak. Jag vill vara med dig fastän det inte går.

Jag vill vara med dig.