En naturlig tystnad
Jag vaknade av solljus mellan gardinerna klockan nio och strax därefter åkte vi iväg till Torrbergstjärnen. Längs slingrande grusvägar, genom tallskog och myrar, och en smal stig övervuxen av ljung och blåbärsris. Och där var den, mellan tallarna.
Rofylld tystnad, mamma och pappa storlom, spegelblankt vatten med ojämna mellanrum och en sol som sken nästan hela dagen. Knaster ifrån brasan mamma skötte om, halstrad delikatesskorv från orten och där var jag i himlen. Fiske i många timmar, några känningar men ingen fisk i land. Christer fick dock en riktig bamse som vi halstrade i foliepaket och det var det godaste jag ätit det här seklet.
Jag fick bara bottennapp och gjorde av med tre drag. Men njöt, det gjorde jag, av skogens stilla ljud, en korp i fjärran och lommarna som ropade mellan varandra. Av sällskapet och av solen och värmen och att jag var så fullkomligt lugn i kroppen, hela dagen.
Nu är vi hemma igen och vi är trötta och möra och 11.000 steg rikare. Jag har just duschat och pratat med Johan, håller kvar det där lugnet så länge det bara är möjligt. Varför bo i en storstad med tutor och rödljus och gnisslande tunnelbanor när man kan vara här?
Nu längtar jag ännu mer efter vår resa till Nya Zealand och Australien. Jag är ingen storstadsmänniska, jag passar inte in i mallen och jag tycker inte om det ständiga ljudet av rörelse. Ibland är det skönt att vara en del av pulsen, men aldrig är jorden eller jag så levande som när naturen själv får prata.
Det är det bästa ljudet av dem alla.
En välmående Moder Jord.
