Silversvärdsätten
Jag har alltid haft, fått, eller dragit till mig mest kreativitet sent på kvällarna, gärna precis innan man lägger sig för att sova. När tankarna och kroppen slappnar av och ögonen sluts - det är då det kommer, meningar till boken jag ännu inte skrivit men som är nästa steg, nästa riktigt bra steg i berättelsen. Kommer man ihåg dem, ordagrant, när man slår upp ögonen igen på morgonen? Nej. Det känns bara som en dröm man hade som snart glider iväg, som är borta innan man hunnit sätta sig vid datorn.
De bästa bokskrivardagarna har jag när jag trotsar tröttheten och ändå är uppe, ofta i sällskap med ett whiskyglas. Som jag skriver under de sena timmarna, medan Johan ligger bredvid mig i andra änden av L:et och spelar. Det är frestande, även nu utan både whisky och den där mannen, men det ska jag inte göra. Huvudet värker fortfarande, tröttheten har mig i sitt nystan.
Men imorgon. Imorgon ska jag skriva. Imorgon ska jag spela upp den där låten som alltid får mig så inspirerad, som beskriver hela min bok på knappa fyra minuter. Imorgon ska jag springa i morgonsolen och äta en lång frukost med en eller flera koppar te, och sedan ska jag sätta mig och skriva. För att jag inte gjort det på ett tag, för att jag saknar det, för att jag blev inspirerad av grovskissen år 2010 och för att jag vill.
Jag vill få klart den.
Den ska bli klar, och jag ska inte lyssna på någon. Det går inte att göra alla nöjda. Jag kommer aldrig att glädja alla med det jag gör eller skriver eller tycker, men det måste få vara okej. Jag skriver det jag tycker är bra, skitbra eller fantastiskt jävla bäst. Och så är det med den saken. Det enda håll jag behöver lyssna åt är inåt. Det är där historien kommer ifrån, skapas och bildas och har funnits sedan jag var fjorton. Från hjärtat, från själen. Det kommer ni att märka.
Ni kanske kommer att älska den lika mycket som jag. Kanske inte. Det är okej. Huvudsaken är att jag vet vad jag känner - att jag är nöjd. Stoltare än när jag skickar in den för slutligt tryck kommer jag nog inte vara förrän Oliver eller Klara kommer hem med en teckning från dagis som föreställer kosmiskt kaos och jag får gråta bakom gardinen över vilka underbarn vi har. Prioriteringar, och sådär. De ändras ständigt. Just nu är det min vita, svartrandiga femhundrasidorsbebis jag tänker prioritera och vara stolt över. Och vilken känsla det är!
Jag menar... Jag, pyttelilla Jennie med det enorma hjärtat och viljan och drömmen och kreativiteten har under de senaste åren knåpat ihop fem hundra sidor i en egenskriven bokjävel. Hur sjukt är inte det?! Fem hundra!!! FEM!!! Jag dör!
/ Jennie, går och lägger sig. Fem hundra... okej, jag slutar nu. Paus. God natt. Slut på skrift. FEM HUNDRA SIDOR! Geni eller galen, eller bara ett nattligt kreativt moment of truth kan man ju fråga sig... Vi hörs imorgon, kära blogg. Stryk det. Blogg. Vi hörs imorgon, bloggvänner :-)
