The rest of my life
Jag har inte skrivit mycket under dessa dagar. Jag har flyttat, rest till Stockholm, sovit på hotell med Johan - ni anar inte hur skönt det var med en riktig säng efter hurilänge på en soffa eller en gästsäng. Mjuka, tjocka täcken, att äntligen återse min älskade sambo, och sen ätandet av en riktig rejäl Scandic-frukost medan vi mest bara satt där och njöt.
Lät maten tysta munnen.
Vi känner varandra så bra, han och jag. Vi kompletterar varandra. Vi vet var vi har varandra, vi vet vad den andra tänker och ska säga. Vi skojar, pikar, driver, bråkar, skrattar, vi kramas, vi myser, vi är nära varandra, så otroligt nära - en smekning över axeln, ryggen, över kinden, bara snabbt, en viskning av att "glad att du är här, glad att du är min." Och vi pratar. Oj, så vi pratar, och så skrattar vi, och så kramas vi.
Jag hade ett långt samtal med Amanda innan jag åkte, om livet innan det här, innan vi hittade våra män och visste att de var resten av våra liv. Vi pratade om gamla kompisar, gamla killar vi hade eller ville ha eller lämnade, de som formade oss, de som fick oss att välja en annan stig - stigen som ledde fram till Johan och Mattias. Vi pratade om Änglagården. Vi pratade om kärlek. Om livet. Kloka, fina Amanda, så mycket som blev sagt.
Jag gjorde ett gäng dikter den kvällen vid pappas dator, en av de sista kvällarna innan jag skulle åka tillbaka. Visdomsord, bara det som fanns i huvudet och ville ut. Mitt vad det är ploppade det upp ett meddelande från någon jag inte hört av på många år, precis en av dem vi avverkat i vår diskussion om stigar och vart vinden förde oss.
Stigar, vägar, sidospår, tillbakablickar, framtidstro. Allting hör ihop. Det finns en mening med allting. Om inte allt det där hände när jag var ung kanske jag inte hade suttit här idag, i en soffa i Upplands Väsby tillsammans med mitt livs kärlek och mer än så; den andra halvan av min själ.
Jag har älskat förut. Jag har fått mitt hjärta krossat förut och jag har krossat hjärtan både med mening och med oförsiktighet och dumhet. Jag har känt världen gå under när mitt eget slogs sönder och jag insåg att det inte fanns någonting annat än aska kvar av mitt liv utanför den bubblan; jag hade inga vänner, och ingen vidare lust att göra annat än att grina. Jag hade levt i en illusion av perfektion så länge att när bubblan sprack fanns det ingenting livskraftigt kvar i dess skugga.
Men jag sådde frön på min väg uppåt, och framåt. Snart fanns där en blommande äng, en glänta med höga, täta ekar runt omkring. Älvor som dansade i skymningen, skogens alla djur som boade in sig i stammar och hålor och egengjorda kompositioner. De byggde sig ett hem av mina tårar, byggde mig en stig att fortsätta vandra efter. Tårarna tog så småningom slut, och åren gick. Jag hittade tillbaka till några av de vänner jag sårat och lämnat på den stigen. Amanda är en av dem. Frida en annan. Jag är så fruktansvärt glad över det.
Jag läste en gång om en bloggskrivande kille. Alla hans bilder var svartvita, så det var en rätt... tung, och sorgsen blogg, som etsade sig kvar. Sedan hittade han en tjej, och alla bilder han lade upp efter det var i färg. ♥
Jag trodde jag hade en rätt duglig tillvaro. Jag var nöjd med vad jag hade, med vad jag gjorde; den där förälskelsen för massor av år sedan hade tynat bort helt, ersatts med andra, lyckade som misslyckade.
Jag var arton år gammal när jag klev in i korridoren på Silja. När jag gick runt kröken och krockade med ett berg av muskler och len, varm hud. Jag följde de försommarbruna benen med blicken, vandrade vidare upp över jeansshortsen, den marinblå tröjan, och så såg jag hans ansikte, det där ansiktet, med ögon som iakttog mig över ett retsamt leende. Som en käftsmäll. En säck cement rakt i huvudet. Jag kunde inte andas, kunde knappt stå på benen. Det handlade förmodligen om sekunder. Men jag kunde inte slita mig ifrån honom, det som fanns där i hans ansikte, och i mina hettande kinder. I luften runt omkring oss.
Här är du ju. Det är du. Det har alltid varit du.
Och hela min värld fylldes av färg.
Om HAN förstod det som just hade inträffat? Nä. Hahaha. Men det är en annan historia, och det blev ju bra till slut. Jag visste ju. Och det räckte ;-)
