Klaban och fantastiskt IQ
Johan och jag diskuterar efter jobbet, om några vänner till oss som precis fått en son. "Nu har de bestämt sig för ett namn", ropar han till mig inne i köket. "Något ovanligt på K."
"Kilian?" "KILIAN? Är du galen?"
"Kilian är fint, okej."
"Tänk på ett spöke", försöker han med plågsam min och vill snabbt styra undan tankarna från outhärdliga barnnamn som Leon och Noel och Kilian och Tilian. Han är rätt rolig den där, och sämst på namn ♥. Samtliga av mina tre alla tiders favoriter är ratade från absolut inte till helst inte till det funkar men njäe, och de är ändå normala i förhållande till SuperSpaceJasonTilianQuork.
De funkar internationellt också, men nope. Nej. Nåja, när jag står där med stora, vattniga hundögon och lägger en kleggig liten klump i hans famn så vet jag att han skulle smälta som en snögubbe om våren oavsett om jag förkunnade att det var en Aslan eller en Grin-Olle. När kugghjulen bara snurrar uppe i hjärnkontoret fortsätter Johan: "Typ Disney. Eller ja, inte Disney, men ungefär. Ett snällt spöke."
Jag funderar och funderar och funderar lite till. Vad finns det för spöken hos Walter? Disney? Ungefär? På K? Är han helt i mössan min sambo? Så lyser jag upp, viftar med stekspaden. "LABAN!"
"På K?"
"Ja, Klaban." Och så skrattar jag som en idiot, så himla nöjd med mig själv.
Johans reaktion över Klaban, och mitt fantastiska IQ och min underbara charm och logik och förmåga att tänka. Hade kunnat vara. Lika kul fortfarande. Älskar denna bild.
