Torsdagstankar och tacksamhet
Väckarklockan ringer och ljuset som flödar in genom fönstret är så där orange som det bara är när solen, precis som en själv, just orkat sig upp. Det pirrar fortfarande lite i magen någonstans, längst in i den där glädje-nerven. Det är fjärde dagen på mitt nya jobb och det känns så fint, så bra; jag bara är, utan att behöva balansera ett helt fritids i min ena hand och schemat och föräldrarna och hålla koll på vad barnen gör med den andra.
Nu kan jag ägna båda mina händer åt arbetet framför mig. Att sitta ner medan barnen ritar huvudfotingar och säger fjöken jag älsar dig mmm. Att äta en pedagogisk måltid varje dag utan att bli utkörd eller behöva stressa i mig mat på tio minuter för att matsalen är liten och alla klasser ska hinna äta på en och en halv timme. Kunna skratta med pedagogerna på avdelningen och redan känna sig delaktig; att få höra att jag är en tillgång.
Jag har ett nytt jobb. Jag är numera en förskolepedagog på en närliggande förskola; fem minuter bort med promenadskorna. Jag kan stiga upp en timme innan jag börjar, jag behöver inte lägga en timme på pendling dit och väntan på bussen och stress när bussen inte kommer eller kommer för sent. Jag behöver inget busskort för tusen kronor i månaden. Jag får frisk luft när jag går dit och frisk luft när jag kommer hem, och vi är väldigt mycket ute i sensommarens värme och leker.
Det känns som att det här kan bli riktigt bra efter allt som har varit. Här kan jag bara vara jag. Vägleda och finnas till och rätta till. Jag låter det stanna vid det och kommer inte nämna mitt jobb mer. Mitt jobb är mitt jobb. Det är nog det jag verkligen ska läsa när vi kommer tillbaka. Johan till lärare och jag till förskollärare. Så som vi har tänkt, men det har bara aldrig blivit av.
Eller så skaffar vi ett helt dagis själva, tolv eller sexton små spegelbilder av oss själva som springer runt i vår herrgård och säger jag älsar dig mmm.
Jag älsar det jag gör.
Jag älsar det.
