Carpe Fucking Diem
Ni som alltid njuter av dagen. Alltid taggar era leende bilder med livet och goalz och allting är så underbart. Vad gör ni? Vad äter ni till frukost? Jag gick ju till läkaren i januari för första gången för mina ångestattacker som började komma mer och mer ofta och lämna mig lika lamslagen efteråt.
Sedan igen i juni när jag fick attacker flera gånger om dagen och inte längre kunde hantera dem. Tankarna rusade utan stopp, jag tänkte på allting på precis samma gång, på bananer och Max Payne och jobbet och mig själv och Johan och något jag gjorde när jag var liten och om jag kommer att bli en bra farmor eller om det är extrapris på ICA eller om blommorna behöver vatten. Allt, verkligen allt.
Det gör så, när man har panikångest. Just nu känns det som att min kropp är i högsta beredskap mot fara. Jag har inte ångest precis i nuläget, men tankarna maler, åker fram och tillbaka mellan nervtrådarna snabbare än tågen till Arlanda.
Hur gör ni? Som njuter? Jag påminner mig själv om att slappna av när jag är ute och promenerar, inte hetsa fram till nästa PokéStop, inte missa att se det vackra i min omgivning. Att jag inte behöver gå så fort. Jobbet är underbart. Barnen så fina och gosiga. Atmosfären riktigt, riktigt lugn och behaglig och ingen stress i världen. Och ändå... ändå kör det där tåget genom nervtrådarna med tankar jag inte egentligen bryr mig om eller ens reflekterar över.
Är det för att jag inte är van att leva ett lugnt liv, och nu inte vet vad jag ska göra av sävligheten? Att inte behöva jonglera med tusen bollar samtidigt? Att jag alltid varit högpresterande? Högpresterande och högkänslig går inte riktigt ihop. Och här på jobbet kan jag bara vara, utan att vara något speciellt. Jag har mitt kontrakt, mina datum, mina tider. Jag har en lägenhet, mat i kylskåpet, den vackraste, underbaraste mannen som går att hitta. En kropp som orkar bära mig flera kilometer i löparspåret och som orkar svettas med mig på yogamattan eller gräsmattan.
Jag har det egentligen väldigt jättebra. Varför känns det inte som att jag njuter då? Som att det inte går, för att alla de där tankarna som blixtrar till? Jag somnade på soffan tidigare och vaknade med ett ryck efter en halvtimme. I gränslandet mellan vakenhet och drömlandet fumlade jag i panik efter telefonen, efter Johan, för båda var borta. Alltså... Kanske är jag bara ledsen just nu. Kanske måste det få vara så.
Skriva hjälper.
Skriva har alltid hjälpt mot vad det än är jag har behövt hjälp med. Min terapi, den bästa som finns - på delad första plats med en riktigt lång, härlig, massage.
Det gör Atarax också, märkte jag, och grät första gången jag provade efter flera månaders vägran - från januari till september! Det lugnar tankarna, lämnar hjärnan blank och lugn. Det går liksom inte att ha ångest då, det är omöjligt, Atarax blockerar det. Jag kanske måste fortsätta med dem. Jobba med mig själv om att ändra synsätt, inte alltid omedvetet vara beredd på fara, och VÅGA njuta av allt det goda som händer och som jag lever i just nu. Om någon hade skrämt mig nu hade jag nog börjat grina. Det har ju inte alltid varit så, så alltså går det att ändra.
Skriva hjälper.
Bra mat. Bara ligga nära. Värmekudden. En löptur. Lugn musik. Någonting som för bort tankarna som inte ens är rationella, bara en blandning av allting i mitt liv som kommer farandes som en tsunami. Åh, vad jag vill skriva.
Bli överdrivet bortklemad och genomgående masserad med händer och många, stöttande ord. Är det fräckt att be om det? Gör man ens det? Jag gör väl det, just nu, när jag behöver det - fastän jag inte ens vet varför jag behöver det.
