Utdrag ur kapitel elva

Utdrag ur Silversvärdsätten, kapitel elva

För att jag vet att ni är nyfikna.

Kram, Jennie

Johannes knep ihop käkarna. ”Men det spelade ingen roll. Västernäs var ändå Västernäs, och dess mörker hittade henne tillslut.” ”Jag vet att hon dog i en olycka. Olyckor händer, till och med här. Kanske speciellt här, långt ifrån sjukhus och läkare och grannar som inte hör ens rop på hjälp.” Jasmine ställde sig vid fönstret, såg ut över floden. Rutorna var täckta av ett tunt lager dimma längst ner sedan värmen sjunkit undan. Himlen hade blivit ljusgrå med ännu mörkare moln i annalkande. Det tog inte lång stund innan den blev prickig, sedan strimmig, och snart kunde hon inte längre se genom det. Hon hörde Johannes röst långt bakom sig trots att han stod så nära. ”Låt mig då berätta om det som hände, så kanske du begriper varför hela den östra flygeln står tom och igenbommad och varför ingen längre pratar om dess existens. Det var höst, precis innan årets första snö. Amelia var på väg till grannen med mig i sadeln framför sig. Det regnade. Hade regnat i flera dagar. Den snabbaste vägen dit var över bron, nära norra betet.” Jasmine rynkade pannan. ”Vilken bro? Jag såg ingen bro när...” Hans blick var lång och menande, tryckte tillbaka alla ord i strupen. Gåshuden exploderade över hennes bara armar. "Herregud. Jag är ledsen. Jag är så hemskt ledsen. Glöm att jag frågade. Du behöver inte... Jag vill inte veta." "Det handlar inte om det." Hela hans hållning förändrades, blev hård och ogenomtränglig som pansar. Vad hon än sade eller gjorde hade gått obemärkt förbi, för hans blick var fast på den punkt i fjärran där minnesbilderna om det som varit samlats på hög. Det fanns ingenting annat. Regnet öste ner utanför fönstren, som en påminnelse om den där stormen för mer än tjugo år sedan. Hon kunde inte göra annat än att lyssna till det han sade, se den Johannes hon kände slåss mot ekon som aldrig skulle tystna.